hahaahanna

11 september för 7 år sedan dog min mormor. Trots att de gått många år kommer jag ihåg den dagen i minsta detalj, Vissa dagar etsar sig fast i minnet och bleknar aldrig. Var i skolan och i vanlig ordning serverades det äcklig lunch så jag och Jossan skulle bege oss hem till mig för att käka i stället. Ringer hem för att se så att mamma var hemma. Mormor har dött var det första mami sa. Jag fick små panik,  vart ska jag ta vägen, vart är maria, jag kan inte gå hem, jag kan inte gå in till skolan, skojar hon, vadfan ska jag göra? Jag och jossan hamnade tillsist på rektorns kontor dit även min kära syster kom. Hon tyckte att jag och jossan kunde gå hem till henne, kolla en film och försöka tänka på annat. Sagt och gjort, vi gick hem till maria för att komma på bättre tankar med en film. Vi gjorde dock ett väldigt dåligt filmval, (filmen är iofs jätte bra men knappast någon film man ska se för att bli på bättre humör) lilja 4-ever. Där satt vi i min systers hus för sju år sedan och jag vet att efter den där filmen mådde jag ännu värre än innan.

Fast det känns rätt hopplöst för stunden tar man sig alltid upp tillslut, man accepterar och lär sig leva med det. Sådant är livet. Kommer dock aldrig acceptera att farfar är död, de gick för fort. De fanns så mycket osagt och jag hann aldrig säga hej då. Någon borde varit där, ingen ska behöva dö själv, det är en av mina stora räddslor. Dö ensam.