hahaahanna

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, hade sett fram emot att få njuta av semester men den började desvärre inte bra alls.

I Onsdags fick jag åka in med min katt Max till veterinären för att han var väldigt hängig, stel i bakbenen och problem med att kissa. Det visade sig att han hade stopp i urinröret så han fick sova kvar och spolas rent. Dagen efter fick han komma hem, de två dagar han var hemma var han galet gosig, han lämnade inte min sida en sekund. Sov raklång bredvid mig hela nätterna och när jag låg å solade på balkongen kom han och la sig bredvid mig vilket han aldrig gjort förr, det var som om han viste. På Fredags kvällen märkte jag att han hade problem med att kissa igen, insåg att det här skulle bli sista natten med Max så trots att jag skulle upp 04.30 för att rulla mot jobbet var jag vaken hela natten med min lilla bebis. Han sov på min arm hela natten och slutade inte spinna en sekund. När det sedan var dags att gå upp och bege sig mot jobbet var det hejdå pussar i massor, att kliva ut genom ytterdörren och stänga igen den efter sig var tungt, tungt eftersom jag viste att mamma å pappa skulle vara tvungna att åka till veterinären och ta bort honom.

Att komma hem nu är tomt och konstigt, det är inget hem utan Max. Har aldrig haft en så speciell katt förut. Han har lämnat eftersig många minnen, som till exempel när jag stod i duschen. Högst tio min tillbringade jag där och när jag kliver ut och går in i vardagsrummet så har Max lyckats öppna skafferiet, släpa ut sin 4kg tunga matpåse in i vardagsrumet och klöst sönderden, då är man hungrig! Eller när jag en gång knuffade ner honom från soffan och han gjorde världens filmning som om jag slagit till honom med ett basebolträ. Alla gånger han fått sina galenryck och jag kastat igen sovrumsdörren, gömt mig under täcket och hört honom krafsa upp dörren för att sedan gå till attack.

Det känns konstigt att bara kunna öppna ytterdörren utan att behöva sätta foten för så att han inte ska springa ut i trapphuset, det känns konstigt att inte behöva tänka på att plocka undan alla sladdar, att inte behöva tänka på att plocka undan tallrikarna. Det känns konstigt att väckaklockan ringer och jag inte längre kan ropa "MAAAX!" och få ett jamande och springande tassar som i hög fart närmar sig sängen och slutligen kommer och lägger sig. Det känns tomt och inte bra.